donderdag 22 december 2022

Ann-Charlotte: For the love of Words 21 - Endlessly

 


Whatever you are,

wherever you stay,

listen to the wind,

to the voice -

The words within our hearts

shift the meaning -

like seashells on the beach

us tumbling,

in the shimmering daylight

endlessly

 

    Wat jij ook Bent,

waar je ook blijft

luister naar de Wind

naar de stem

de Woorden binnen in ons hart

verleg de relevantie

Als schelpen op het strand

Wij tuimelen

in de Schemerende daglicht

oneindig


  Qualunque cosa tu sia,

Ovunque tu stia,

ascolta il vento,

alla voce,

le parole nei nostri Cuori

cambiano il Significato,

come conchiglie sulla spiaggia

ci ruzzolano,

nelle scintillante Luce del giorno

Infinitamente


    Vad Du än är

vad du än gör

Lyssna

Till vinden

till Rösten

Orden står skrivna inuti våra hjärtan

Flytta betydelsen

likt Snäckskal på stranden

Vi tumlar

I skymningens dagsljus

i Evighet


ฟรประภา


   


Ann-Charlotte: For the love of Words 20 - Belief

 


Don’t  hesitate when lightning strikes

Belief in the thunder,

Open the void inside of you -

Kiss the sunlight

Although the grains of sand are

Swirling

In the middle of the storm,

We appreciate everything we are

 

    Tveka inte när blixten går,

Tro på åskan

Öppna ensligheten inom dig,

Kyss solstrålarna

Även om sandkornen virvlar,

Mitt i sandstormen

Gläds vi åt det vi är

 

    Non esitare quando il fulmine colpisce

Credere nel tuono,

Apre il vuoto dentro di te

Bacia i raggi del sole

Anche se i granelli di sabbia sono vertiginosi

In mezzo alla tempesta

Apprezziamo tutto ciò che siamo

 

    Als de bliksem inslaat aarzel niet

Maar geloof in de donder,

Open de hiaat binnen jezelf

Kus de zonnestralen

Hoewel de zandkorrels wervelen

Midden in de storm,

Waarderen we alles wat we zijn


 ฟรประภา

Ann-Charlotte: For the love of Words 19 - Beautiful


 

When the World is turning,

the parenthesis is still the Same

First time,

as the pen makes the paper Shiver

such as Beautiful

as thousands of Bridges bursting open

 

    Quando il mondo sta girando,

la parentesi é sempre la Stessa

prima volta

se la penna fa tremare la carta,

sono bellissimi -

mentre Migliaia di ponti si spalancano

 

Als de wereld draait

staat het haakje Vredig -

eerste keer,

als de pen het papier doet trillen

net zo mooi, als

het Opengaan van duizenden bruggen

 

    När världen Snurrar

står parantesen still,

första gången

Pennan får pappret att skälva

Är lika vackert som

tusen broars Öppning


 ฟรประภา


woensdag 21 december 2022

Irja: Del 21) Den nya dagens färd mot ljus, klockan 00:00


Gryningen som bor bortom stjärnorna denna den mörkaste av dagar slipar spruckna fönsterkarmar med sin längtans glitter och släpper in ett löfte. Gryningen slår vindar till snö och låter den falla i sitt ställe, i egensinniga kristaller som klipper och klappar, väsnas för allt de är värda- och det är mycket. 

Champagnens bubblor kittlar struparna. De kärlekstörstande har ingen början, inget slut. De är varma och lena och helt och fullt inuti. Vilans aura får fart och snurrar av nyfödd energi som poppar popcornpop. Vilans aura säger emot sig själv och skrattar. 

Det är de öppna ögonen. Receptorerna. 

Det är valen. 

Det är vägen. 

Det är vissheten, långt under längtan. 

Och allt detta för att hon drogs mot en doft. 

Miro och Miira vaknar just när solståndet vänder. Omtöcknade, oskadda, uppfyllda. En blåskimrande pärla, stor som en fotboll, cirkulerar runt dem. 

De ler när snökristaller bäddar åt dem. De är inte längre rädda. Äppelmjuka kinder. Balsamerade rispor. Välsignade solstånd, där universum enas. Balans. 


Epilog

Det här laboratoriet har en relik i sin ägo. 

En relik som gärna hålls undangömd. 

Det ryktas om ett blåskimrande klot, en lyster lika mycket levade i ljus som i mörker, oberoende av omgivningens nycker. 

Det är en relik autonom inför världsekonomins förakt gentemot diskrepansen hos tillgång och efterfrågan. Som inte tar hänsyn till rik eller fattig, presterande, egensinnig eller avvaktande. 

Där mediciner inte biter, bryter reliken upp banade vägar. Acceptans är inte detsamma som att ge upp. 

Att läka är inte samma som att hela. 

Det som en gång har gått sönder

Blir aldrig sammansatt som var.

 Och tur är det. 


Irja Liljeholm






Camilla: De krokigaste träden 21

 


När vi vaknade på morgonen, alla tre i en säng, var världen ny.

 

Du lämnade inte Claras famn för en sekund. Som om du visste att hon var min stora kärlek. Som om hennes plats i vår lilla familj äntligen var fylld.

 

När jag drog undan gardinen såg vi pudriga kristaller falla över trädkronorna.

 

Alla världar knöts ihop i ett ögonblick. Kanske snöade det över en olivgård i Grekland för att jag hade fått namnet Selma? Tidningarna skrev om det år när snön föll i en grekisk bergsby.

 

Du växte upp med två föräldrar och ställde aldrig frågor. Jag ville skriva brev till dig så att du en dag skulle kunna välja om du ville veta mer om din historia. Söka din far. Söka silvertråden som binder oss till en envis dam i det kalla Norden.

 

Vår olja är älskad av många och vårt företag lever och frodas fortfarande.

 

Nu har jag levt många år och sett flera av mina älskade resa vidare. Mor somnade in under samma träd som jag föddes under. Sedan min Clara som blev sjuk och gick bort för fem år sedan.

 

Jag vet nu att träden menade någonting annat när de talade till mig den natten.

 

 - Sök ditt namn.

 

De menade namnet under mitt jordenamn. Det namn du också bär:

 

Älskad.

 

 

 

dinsdag 20 december 2022

Camilla: De krokigaste träden 20

 



Under resan hem vecklade tankarna ut sig som våta och kladdiga fjärilsvingar som nu äntligen fick torka, tillta i färg och kraft, breda ut sig. Jag kunde inte sova en blund.

 

Jag såg kunderna, flaskorna, oljan, paketen, kontakterna, jag såg Olivgården frodas och jag såg dig Christos. Hur du skulle få växa upp under träden, med träden, med mig och mor…och innan jag hann stoppa tankens skutt såg jag Clara. Hjärtat drog ihop sig för att parera de tankelösa sprången men det var för sent. Jag längtade, hoppades, sörjde.

 

Sorgen fick inte fäste, jag hade fått hjälp, på något vis, av träden eller av en välvillig naturkraft, att slå in på nya vägar för vårt familjeföretag. Det fanns hopp.

 

Efter en lång, pirrig resan var jag äntligen tillbaka i vårt lilla hus, hos mor. Jag klev in i hallen, ställde ner resväskan och smög in i köket för ett glas vin innan jag skulle försöka sova, äntligen. 

 

Mor satt vid köksbordet. Hon väntade på mig. Kramade min hand, pekade mot det glas hon redan fyllt med vin. Plötsligt landade allt som hänt. Jag snörvlade i hennes famn, hon som alltid var där, närvarande, i allt.

 

-       Vi har fått hjälp. Vi kommer att kunna gå vidare, mor. Jag är för trött för att berätta allt nu, men vårt familjeföretag kommer att överleva. Till och med växa tror jag.

 

Mor nickade, men hon väntade fortfarande. Jag insåg att hon väntade av en annan anledning.

 

-       Vad är det mor? Har det hänt någonting?

 

Hon log, torkade en tår. Nickade mot mitt sovrum. Kysste min panna och drog sig sedan tillbaka till sitt eget sovrum.

 

Någonting hade hänt. Någonting stort. Nu kände jag träden, pulsen, rötterna som höll mig. 

 

Jag öppnade dörren till mitt sovrum. Du låg och sov, som alltid, i min säng. Bredvid låg Clara. Hon sov. För en sekund kändes allt som en dröm. Fortfarande yr av sömnbrist och timmar i bussar och flygplan satte jag mig på sängkanten. Du låg tätt, tätt intill Clara, som om du känt henne hela ditt liv. Ni sov djupt båda två. Mina stora kärlekar, trygga hos varandra.

 

Rädd att störa det stora, detta största, lade jag mig så försiktigt jag kunde bredvid Clara. 

 

Du och jag och Clara. Träden.

 

Visst var det så, att jag precis som Selma, var förd av en god stjärna.







Irja: Del 20) Den mörkaste dagen, klockan 23:59

Dragskåpet svajar. Glasdörrar skallrar. Miro och Miira kysser varandra med en hunger som kan förklara rummets bävningar. 

Ett litet kärl hoppar fylligt av saltat, äppligt syre med en kork som guppar i stormens mitt tills den släpper

släpper taget och flyger en projektils krossande kraft mot dragskåpets glasdörr. 

Glasdörren splittras, glasbitar regnar i riktning mot golvet men hejdas av kärlets vildsint erupterande kraft och skärvorna stannar i luften som plötsligt blivit bärande. Det räcker kanske med att en enda kork glöms bort, får torka sin ångest i fred, återfinns i prestationshast och… inte riktigt passar formen längre. Att den därför släpper syre och äppelblom fria att sippra längs randen, låter periodiskt korrekta grundämnen snurra och skava och tillslut lyfta när de äntligen finner utrymme att bära fjärils vingar… 

Miro och Miira faller mot golvet, rullar sammansatta in under ett bord. Den där doften, den att bada i. Den som sjunger själen till ett sprittande fyrverkeri. Sällhet i explosionens epicenter. 

Kraften hos den kemiska reaktionens saltade äppelsötma binds vid glasfragmenten och magnetiserar dem. Kvartssand och kiseldioxid, de splittras men dras åter mot varandra i en supersonisk blåtirad krock. I krocken går all luft som finns att hämta i rummet åt. 

Ett klot faller, ett golv spräcks. Utan ljud, för utan luft inget ljud. Miro och Miira svävar tyngdlösa med armarna om varandra. De är syre. De är ljud. 


Irja Liljeholm